Att byta efternamn

När man som jag håller på med släktforskning så stöter man på personer som under sitt liv byter efternamn. Oftast så gäller ju detta framför att kvinnorna . Men även männen byter namn under sin livstid. En del av dem fick nya namn när de tjänstgjorde inom det militära s.k. soldatnamn. En del andra tog sig nya efternamn i samband med flytt från en socken till en annan. Skälen kunde variera men de de hade gemensamt var att det då var ganska enkelt att byta efternamn förr i tiden. Men att byta efternamn på 1980-talet kunde vara betydligt svårare. Det fick jag själv erfara när jag och min dåvarande fru beslöt oss för att byta efternamn till min mors flicknamn. 1981 gifte jag Stig Andersson mig med Gunilla Andersson. Vi fick båda efternamnet Anderson enligt gängse praxis. När sedan vår äldsta son började närma sig sin skolstart så föddes idén att vi kanske skulle byta ut vårt efternamn till något lite mer ovanligt. Efter en del funderingar fastnade vi för att ta min mors flicknamn Lombard som nytt efternamn. På den tiden 1985 så var det den lokala pastorsexpeditionen som ansvarade för alla namnändringar. Vi fyllde i de blanketter som erfordrades och postade dessa. Efter ett par tre veckor så ringer telefonen en dag. Det är en kvinna från pastorsexpeditionen som ringer för att tala om att nu är namnbytet klart. Hon hart skrivit på våra ansökningsblanketter och ska ”bara” ha ytterligare en underskrift från sin kollega. Under samtalets gång hör min fru hur kollegan som kommit in för att skriva på plötsligt börjar opponera sig. Hon kan inte skriva på och godkänna bytet för Gunilla har ju redan bytt efternamn en gång i samband med vårt bröllop från Andersson till Andersson. Och nu påbörjas en process som varar i drygt två år. Namnlagens paragraf 5 gav mig och mina söner rätt att byta namn till Lombard medan min fru Gunilla föll på paragraf 10 ” Byte under äktenskapet till en makes namn får inte avse ett efternamn som den maken har bytt enligt paragraf 5″ Vi överklagade till domkapitlet. Samtidigt läste jag på lite om namnlagen och kom fram till följande slutsats. Om vi skiljer oss och sedan gifter om oss så skulle vi få samma efternamn. Jag kontaktade domkapitlet för att testa om min slutsats var riktig och det visade det sig att den var. Men som kyrkans män kunde de givetvis inte rekommendera en skilsmässa. Det blev givetvis avslag i domkapitlet och sedan blev det överklagande till Kammarrätten som var nästa instans. En ungefärlig processtid på drygt två år. Under tiden vi väntar på utslag från Kammarrätten så ser jag den 10 november 1987 på sista sidan i del två av Dagens Nyheter en artikel om hur enkelt det är att byta efternamn. ”Enkel affär att byta efternamn -4000 om året gör det” Denna artikel retar mig lite. Jag kontaktar journalisten och informerar honom om att artikeln inte skildra hela verkligheten. Efter att jag berättat vår historia blir han ivrig på att skriva en uppföljande artikel om vår situation. En fotograf besöker oss och tar ett par bilder. På julafton torsdagen den 24 december 1987 publiceras artikeln på sista sidan i del del. Med tanke på att det på juldagen inte kom någon DN så har artikeln ett ganska bra genomslag. Eftersom vi trodde oss veta att vi även i kammarrätten skulle få avslag så hade vi nu även beslutat oss för att söka nytt efternamn via patent- och registreringsverket. Detta kostade visserligen 850:- men skulle förmodligen ge ett snabbare resultat. Och mycket riktigt, under februari månad 1988 får vi besked att nu får hela familjen heta Lombard. Efter att ha publicerats i Post-och Inrikes Tidningar hade vårt byte godkänts. Vet inte om det är enklare idag. Men ett liten historia att minnas blev det. Att jag och Gunilla senare gick skilda vägar är en annan historia.