HMS Gotland och resan runt Afrika 1948-1949

I samband med min släktforskning så har jag hittat ett par dokument som är utkast på en intervju som min pappa gjorde efter det att han hade avslutat sin Långresa med HMS kryssaren Gotland runt Afrika 1948-1949. Originaldokumenten var i så dåligt skick att jag skrev av all text för att delge den.

Orginal
Orginal
Resans rutt

Afrika runt med Kryssaren Gotland.

När vi häromdagen träffade furir Sture Andersson, en ringarumsson som haft förmånen att få följa med på Kryssaren Gotlands vinterkryssning runtAfrika, bad vi honom berätta litet om kryssningen, och det gjorde han så här:

Vi, som fick nöjet medfölja på Gotlands vinterkryssning, motsåg givetvis resan med stor spänning. Den 11 november lämnade vi Karlskrona med Göteborg som närmaste mål. Där gjordes en sista komplettering av förråden. Redan vid avfärden från Göteborg råkade vi ut för svårigheter. Tjockan låg tät och vi fick vänta ett par timmar innanför Vinga, innan vi kunde sticka till sjöss på allvar. När det lättade, fortsatte vi, men vi kom inte långt förrän ny intensiv fog mötte. Med hjälp av radar kunde vi emellertid dimman till trots navigera oss fram mellan fiskebåtarna och anlände lyckligt och väl till Falmouth i England. Mottagandet var trevligt. Man anordnade danstillställningar för oss ett par kvällar och vårt fotbollslag fick en match mot ett engelskt lag. Värdarna var oartiga nog besegra oss med siffrorna 3–2. Den största behållningen av Englandsbesöket gav emellertid en bussutflykt till East End på Cornwall. Vi fick se typisk engelsk natur av det vackrare slaget. En ovanlighet var att utmed landsvägarna löpte höga häckar på båda sidor.

Den 23 november lättade vi för det stora sjöprovet, 9 dygn i sjön. Vädret var hyggligt. Litet gropigt de två första dygnen, men sedan lugnt och fridfullt. När vi nalkades Madeira gick vi in mot kusten och fick, låt vara på avstånd, se staden Funchal. Det var den första kontakten med sydländsk bebyggelse. De vita husen nästan glänste i solskenet, och det såg lockande ut. När vi sedan passerade Kanarieöarna hoppades vi på ny ögonfägnad, men diset gjorde att vi inte fick någon vidare klar uppfattning om, hur där såg ut.

Den 2 december anlöpte vi S:t Vincent på Kap Verdeöarna. Nu märktes det att vi så att säga kommit till en annan värld. Så snart vi ankrat omsvärmades fartyget av småbåtar med krämare, som under högljutt skrän utbjöd sina varor. En skara negerynglingar kom ombord och dök glatt och villigt efter de silverslantar vi kastade i vattnet åt dem. En de dykande var enarmad. Den andra armen hade en haj vid någon tidigare dykning lagt beslag på. Nu dök han ändå lika villigt och glatt. När man i gick land fick man omedelbart en svans tiggare efter sig. För övrigt verkade befolkningen i stort sett mycket fattig. Gatan användes i stor utsträckning till sovplats. Ett skynke räckte till sängkläder. I hamnen arbetade kvinnor. Männen bara latade sig eller försökte sälja diverse krims-krams. Kanske hade vi kommit till de lata latituderna. I varje fall var latituderna varma och vi drog på det vita landgångsstället. En sensation var en neger. Som en dag uppenbarade sig på kajen och tilltalade oss på perfekt svenska. Han hade för övrigt besökt Göteborg, och han talade flera språk flytande. Även här utkämpade vi en fotbollsmatch mot ett portugisisk lag. Resultatet blev 1–1.

Den 6 december fortsatte vi resan till Taccoradi på Guldkusten, dit vi anlände den 12 december. I denna praktisk taget svart styrda stad rådde en ganska perfekt organisation. Negrerna var välklädda och renliga. Så fort vi steg i land omringades vi av taxichaufförer, som i sina taxis ville köra oss den lilla biten in till staden. I en liten Morris, avsedd för fyra personer, plockades 10–12 passagerare gladeligen in. Som extra passagerare medföljde vid ett tillfälle en svarting, sittande gränsle på chaufförens axlar. Vi fick betala för honom också. Här kunde vi tillhandla oss söderns ljuvliga frukter, bananer, apelsiner, ananas, med mera, för en spottstyver. En bananstock på 2 a 300 bananer kostade exempelvis 2–3 kronor. I Taccoradi kom för första gången de i England inköpta tropikhjälmarna till användning. Temperaturen höll sig i skuggan kring 35–36 grader.

Vi lämnade Taccoradi den 14 december och fortsatte till Boma i Belgiska Kongo. Här rådde en perfekt organisation, vit organisation. Vita och svarta bodde i var sina stadsdelar. I den svarta fick man ej vistas efter kl,19. Franska språket dominerande, och det var ganska besvärligt att göra sig förstådd. Vi måste preparera oss med myggolja när vi skull gå i land. Moskitos var nämligen svåra. På kajen låg väldiga travar av stockar, mahognystockar, som skulle export. Vi fick här göra bussutflykter till banan- och vaniljplantager. Till utseendet påminde den växt, av vars frukter man får vanilj, rätt mycket om våra störbönor. För övrigt var vår visit i Boma något av en sensation för stadsborna, som aldrig förr skådat ett svenskt örlogsfartyg.

Den 21 december gick vi utför Kongofloden, beskådade stränderna djungelvegetation och lyssnade till apornas snatter. Julen tillbringas till sjöss. Vi mötte kalla både luft- och vattenströmmar och den relativa kylan gjorde sitt till att skapa julstämning. Julafton hölls julbön på halvdäck av fartygspastorn. Därefter följde typisk svensk julmiddag med skinka, lutfisk och gröt, Både skinkan och lutfisken var medförda hemifrån. Även julgranar hade medförts hemifrån. De var preparerade, så att de såg nyhyggna ut. En och annan hade förlorat sin gröna färg. De målades gröna, också var den saken biff. I grenar och på bord brann levande ljus. Fartygschef och en second gick runt i mässarna och önskade god jul. Julskålen dracks i svensk exportpilsner. Jultomten, som tydligen dittills hållit sig dold ombord, delade ut från marketenteriet emanerande julklappar, bestående av cigaretter och konfekt. Ett julhälsningstelegram från hela besättningen avsändes och upplästes senare i svensk radio. Jullekar och juldanser avslutade julfirandet. Långdansen gick genom hela fartyget, och vi kunde inte hjälpa, att vi omsorgsfullt välte omkull alla stolarna i gunrummet(officersmässen). På julmorgonen hölls julotta på backen i skenet av marschaller på relingen. Annandagen uppfördes julspex (läs nyårsrevy) på halvdäck.

Till Kapstaden anlände vi den 27 december. Den staden väntade vi oss mest av, och våra förhoppningar blev till fullo infriade. Där rådde ett skönt subtropiskt klimat. De mörka uniformerna plockades fram igen, och tropikhjälmarna lades på sidan. I staden anordnades danstillställningar för oss. Men det trevligaste var att praktiskt taget alla besättningsmän inverterades till de enskilda hemmen, där de omhuldades på bästa sätt. Promenerade man omkring på en gata, dröjde det i regel inte länge förrän någon bil stannade och man inverterades till en åktur som ofta avslutades med familjeafton. En bussutflykt till Goda Hoppsudden anordnades. I en linbana byggd av en norrman, fick vi åka upp till toppen av ett tusen meter högt berg. Taffelberget. Varifrån vi hade en hänförande utsikt över både Atlant och Ocean och ett betydande område däremellan. Vid Goda Hoppsudden kunde man, om man vågade, på atlantsidan bada i 12–15-gradit vatten och på oceansidan i 25-gradigt. Nyårsdagen hade vi anordnat cocktailparty med dans ombord. Vi hade bjudit gäster och intresset från spinnsidan var så stort, att varje man kunde räkna med minst två flickor. När vi den 3 januari lämnade staden stod den sörjande på strand, och i många besättningsmäns huvuden grasserade emigrationsfebern.

Till Durban anlände vi den 6 januari. Där gjorde vi bekantskap med rickshaws, dragna av med horn och svansar utstyrda och grant utklädda negrer, som skrikande och hojtande och springande drog oss nästan vart som helst för en billig penning. Från Durban gjordes bussutflykter in i zulureservatet. En grupp om fyrtio man fick göra en utflykt till svenska kyrkans missionsstation i Dandi (berättarens stavning, som jag ej kunnat kontrollera) som kontaktades av fartygspastorn. Vi hämtades i missionärernas bilar för en 40-mila åktur genom savanner och bergig terräng, genom småstäder och samhällen. Ett vattenfall, påminnande om de norska Brudslöjan, lika högt troligen, men betydligt smalare, tilldrogs sig vår uppmärksamhet. Vid 16-tiden dök missionsstationen upp. Det var egendomligt att mitt inne i Afrika få se den svenska flaggan vaja och få se en kyrka, liknande våra svenska tempel. Vi inackorderades hos missionärsfamiljerna. Efter middagen fick vi bese sjukhuset, som hade svenska läkare och svenska och svarta sjuksköterskor, och yrkesskolan, där slöjdundervisningen tycktes vara det förnämsta. På kvällen hölls först samkväm i en stor sal. Vi bidrog till underhållningen med svenska sånger och de svarta sköterskorna sjöng på sitt språk sina sånger. En av de senare väckte förvåning som perfekt och djup bassångerska. Senare hölls gudstjänst i kyrkan, som aldrig tidigare besökts av så många på en gång. Följande dag åkte vi en annan väg till vårt fartyg igen. Vi åkte nu genom åtskilliga negerbyar, där invånarna endast var klädda i höftkläden. De var nyfikna och vänliga. På ett ställe, där vi stannade till, bjöd de oss å saft.

Till portugisiska Lorenzo Marques anlände vi den 10 januari, en underbar vacker stad med breda gator med 4 trädrader och körbanebreda trottoarer. Med musik i täten marscherade vi upp till ett frihetsmonument, där en krans nedlades.

Här kunde vi för första gången på länge bada utan att behöva frukta för hajar, för kring badplatsen var hajnät utspänt. Vi prövade nattklubbsliv och fick begreppet taxigirls klarlagt. Jag träffade ett par danskor, som blev min och en kamrats förträffliga ciceroner i staden, och som gengäld fick bese fartyget. Souvenirmarknaden var god, speciellt i fråga om elfenbensarbeten, som kunde köpas till facila priser.

Resan fortsatte genom Moçambiquekanalen, bred som avståndet Danmark – England. Vackert väder och blått hav. En val siktades och jagades. Den tackade genom att gå upp och blåsa alldeles intill fartygssidan. Den 20 januari anlände vi till Mombasa. Där var det hett. En dag visade termometern 68 grader i solen. Gatorna liknade palmalléer. Där var vi bjudna till boxningar. I lättvikt och tungvikt var vi själva representerade och vann våra matcher. Även fotbollsmatchen vann vi med resultatet 5-1.Vid en jaktutflykt nedlades bl,a, en zebra och en antilop. Några genom lottning uttagna besättningsmän fick göra en flygtur förbi Kilimanjaro till svenska farmare i Nairobi, som trakterade sina gäster på bästa sätt. En nationalpark, där de afrikanska djuren i fullständig frihet kunde beskådas, besökes även. I denna hamn fick vi också se ett slags båtar, som var byggda utan nitar eller naglar, Virket var helt enkelt sammanbundet.

Det var en lättnad att få sticka till havs igen och få känna havsbrisen milda svalka. Vi rundade Kap Guardafui och gjorde en blixtvisit i Aden, resans enda asiatiska hamn. Där dominerade araberna, där såg vi kamelkaravaner och där kunde vi förse oss med mattor och anat i basarerna. Staden låg nedsänkt i en gryta, och vägen dit gick genom bergspass. Vatten var så eftertraktat, att det såldes dricksglasvis på gatorna.

Den 3 februari kom vi till Djibouti. Därifrån gjorde en del av besättningen en utflykt till Addis Addeba. Här bodde vita och svarta i skilda stadsdelar. Souvenirmarknaden var synnerligen god,

På väg upp genom Röda havet började det blåsa kyliga vindar. Det kändes på en gång nästan vintrigt. Vi ankrade utanför Suez i väntan på att det skulle bli dager. Nattetid är nämligen kanalen stängd för trafik. När det dagades gick vi och ett hundratal andra fartyg in i kanalen, som måste passeras med mycket låg fart. Sinai berg, som vi sett vid Suez försvann i fjärran. På ostsidan om kanalen såg vi mest öknar, på västsidan var vegetationen också ganska sparsam.

Vi anländer till Port Said den 15 februari. Vi stannade där bara en dag men hann med att hälsa på i basarerna och köpa med oss en del utrikespinaler.

Den 16 kom vi till Alexandria, som blev resans stora besvikelse. Vi hade räknat med utflykt till Kairo, till sfinxen och pyramiderna. Men därav blev intet. Oroligheterna i staden förbjöd till och med all landpermission. Det blev endast en sightseeingtripp i polisbilseskorterade bussar. Affärsmän tilläts dock komma ombord. När de började bli för många, fick vi lov att sätta stopp för vidare invasion med hjälp av vattensprutor. Alexandriabesöket avkortades också med en dag, som sedan togs igen i Tunis.

Färden genom Medelhavet fördystrades något av dåligt väder, En dag lättade det dock upp, och då fick vi sa att talet om det blå Medelhavet hade visst fog för sig. Vi kom till Tunis den 25 februari. Den staden var framför allt basarernas. Dessa inrymdes i en väldig tältstad, där gatornas namn var yrkesbetonade. Vid varje gata kunde man köpa de varor, som gatans namn, skomakarens gata o.s.v.  angav. Från Tunis gjorde vi en bussutflykt till det gamla Kartago, där tempel och arenaruiner besågs. Staden hade ett vackert läge på en höjd med fantastiskt vacker utsikt över staden Tunis och viken. Staden Tunis fägnade besättningen med vin före avfärden.

Avresan skedde den 2 mars. Vi kom ut i rykande 35 sekundmeters storm och fick dreja bi mot sjöarna i 8 timmar. Det blev en lustiger dans till Gibraltar, som dock programenligt nåddes den 5 mars. Där låg hela engelska Home Fleet och väntade. Parader, salut och nationalhymner ackompanjerade vår infart. Vårt ärende var endast att ta inolja och komplettera förråd, och landpermission beviljades endast ett par timmar. Vi hann dock med att köpa dockor, stora som fyraårsungar och med en förmåga att gå och ropa mamma. De kostade omkring 40 kronor. Den berömda fästningen fick vi bara se från sjösidan.

När vi kommit till sjöss igen, började vi få kontakt med hemlandet, och ett stort antal radiotelefonsamtal utväxlades mellan besättningsmän och deras anhöriga.

Biscaya visade sig från sin hyggliga sida, vilken den lär göra ganska sällan, och utan vidare äventyr kom vi till Rotterdam, den sista utrikeshamnen. Där verkade allt ganska svenskt, med restaurangliv a la Stockholm med mera Den stora upplevelsen blev besöket på en blomsterutställning, dit vi fick fritt tillträde. Utställningslokalen var en jättehall av minst Stockholms centrals storlek. Där var gräsmattor och sandgångar utlagda och små hus uppförda, och överallt prunkande blommorna i alla regnbågens färger. Där fanns tropiska växthus med tropisk flora och i glasmontrar presenterades tropikernas djurvärld, så den, som inte tidigare haft tillfälle att se lejon och tigrar och ormar med mera kunde här få sitt lystmäte. I Rotterdam fanns också en China Town, men den stadsdelen var oss förbjuden.

Vi lämnade staden den 15 mars och fortsatte under utförande av fullfartsprovet hemåt. Efter 36 timmars forcering i 15 sekundmeters motvind ankrade vi på Marstrandsfjorden med sol i ansiktena. Här kom Chefen för marinen ombord för inspektion. När han lämnade fartyget och hans befälstecken nedhalades, hissade hemlängtan, den 45 meter långa vimpel, som berättar om en längre utrikesfärds avslutning. Hemlängtan var nog också en symbol för en realitet. Under infärden till Flackens bojar var hela besättningen, som när som på den nödvändiga maskinpersonalen, samlad på däck. Stränderna var kantade med folk, och vi kände att vi var välkomna.

Klockan 12 förtöjde vi, men först 6 timmar senare var tullformaliteterna avslutade. Vi fick åter trampa svensk jord, och vi blev mottagna så, att vi kände oss hemma.

Till allt detta återstår att meddela, att tiden till sjöss alltid var strängt upptagen av sjömilitära övningar och att vi mellan Taccoradi och Bom ” sotade för linjen” med ett Neptunidiplom som synligt resultat.

Nedskrivet av Björn Holmin


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Tack för ditt inlägg

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.